Jag känner avund. Det är en hemskt känsla och riktigt pinsam att erkänna, till och med för mig själv. Jag skäms just nu över min avund.

Likväl finns den äckligt påtagliga avunden inom mig. Den har med stor kraft tagit sig igenom många av mina starka försvar och barriärer och blivit tydligare för mig under dagen. 

Jaaa.... suck! Rent logiskt förstår jag att det är något bra med det också. Den får komma fram, eller rättare sagt - den tar sig fram och visar sig. Den vill säga mig något. Jag är kanske lite mer beredd att lyssna. Jag kan lära mig något av den. 

Avund är en ärlig last. Medlidande är en oärlig dygd.

Ruth Greiber

...har inte bestämt mig för vad jag tycker om Ruth Greibers citat. 

Under kvällens hushållsbestyr har jag bland annat funderat över vad som är det största hindret mitt liv. Resultatet är en rätt klar och smärtsam insikt/formulering, nämligen: Jag är själv det största hindret i mitt liv.

...fan fan fan, som Thåström (tror jag) har en låt som heter. Visst... - fan!!! 

... men, vid närmare eftertanke inser jag också att om någon kan påverka detta så är det jag själv. Alltså, en möjlighet. Nu återstår bara den delikata frågan: Hur ska det gå till?

Ingen som vet, ingen som vet... Inte just nu i alla fall. Som jag brukar säga, det är nog ett viktig del i processen. Lägger man sedan till något jag brukar luta mig mot och tror på: Om frågan är formulerad har man halva svaret.  Ja, då finns det hopp.

Det har jag babblat om i flera sammanhang utifrån flera perspektiv. Men vad i består denna längtan? Vad längtar jag efter? Kan jag definiera?

Om någon säger "jag är sugen" är den direkta följdfrågan: "på vad" (eller möjligen vem)? Om någon säger "jag är arg" undrar man direkt "på vad, varför" osv osv.

Jag längtar.... efter något ...*trevar efter känslan och orden* Det där något tror jag är:

äkthet, närvaro, bekräftelse, kärlek, mening, harmoni, närhet, lugn, intensitet, dynamik, spänning .....nå't sånt... och säkert mer därtill (ännu odefinierat). Ser att en del är motsägelsefullt, men jag längtar likafullt efter det.

Hmm - är det möjligt att få? Hur i så fall?

Nejdå, jag förväntar mig inget "facit eller svar". Antar att alla har sina egna svar, mer eller mindre tillgängliga för sig själva. Jag tänker bara "högt" här i bloggen.

Jag trodde inte att jag skulle stå ut hela dagen, men det gjorde jag!

Det var inte lätt och jag har definitivt inte gjort skäl för lönen idag. Å andra sidan har jag väl gjort det flera gånger om många andra dagar.

Ääh, vad är det där för tjafs?! Något försvar, någon förklaring, inte vet jag. Förklaringen duger i alla fall inte inför mig själv och framförallt förändrar den inte min känsla.

Egentligen kändes (känns) det för jävligt. Det gör så ont, framförallt i själen. Olust, hopplöshet, sorg... hjälplöshet! Usch, jag tycker inte om att vara hjälplös. Kanske är det precis det jag ska tillåta mig att vara? När jag ställer mig frågan vad jag behöver eller vad som skulle underlätta är inte svaret självklart. Det som ändå kommer för mig är närhet, både fysisk och mental. Grundläggande? -Ja. Barnsligt? - Ja. Naturligt? Ja, kanske? Känns nästan pinsamt att uttrycka det.

Visst, det är det lilla barnets behov jag uttrycker. Det blir tydligt för mig nu. Hjälp, jag som vill vara självständig, fungerande och duktig. Vilket hot och vilken smärta.

Varför är det så farligt att vara beroende?  

Hur ska jag stå ut?

Det är tungt, tungt... tungt -

i både kropp och själ.

I korridoren kluckar skratten,

jag kan och vill inte delta,

håller mig på mitt rum...

...orörlig, oförmögen, kraftlös

Kom, ta min hand, håll om mig...

...under tystnad

Stilla driver du från land, ut i bottenlösa blå
Och jag vet hur du är ensam, hur ingen annan kan förstå
Jag försöker gå bredvid dej, jag har krafter kvar att blåsa mod
och som ett outtalat löfte, så mycket starkare än ord

Så mycket renare än vatten, så mycket skörare än fint porslin
Så mycket djupare än natten, så mycket starkare än ord

Jorden skälver marken gungar, så många timmar kvar till morgonen
men du orkar inte springa mer, orkar inte fly igen
Ge inte upp låt ingen slå dej, du är större än du tror
var inte rädd du har ett löfte, så mycket starkare än ord

Du bär ett ok på dina axlar, du bär en skuld som inte tillhör dej
tvivel siktar mot din tinning, så höj din blick och se att du har mej
Dina våndor ska snart lätta, så ge dej själv en smula ro
Du har ett språk du inte känner, så mycket starkare än ord

Peter LeMarc

http://www.youtube.com/watch?v=7aV-xr2cwrY&feature=related

Ännu en gång har det hänt.

Jag vaknade tidigt och kände att jag sovit "färdigt" - mer sömn behöver jag inte.

Jag var, vid uppvaknandet, full av idéer om tänkbara aktiviteter för dagen.

Jag kände en viss lust inför de tänkbara aktiviterna, annars hade de väl inte dykt upp i min skalle.

Jag går upp, äter frukost.

...lusten och förmågan att genomföra något av det tänkta lustfyllda rinner av...

Det som nyss kändes roligt och givande har blivit något svårt, jobbigt och oövervinnerligt.

Suck! 

Jaja, det är antagligen nåt bra att "lusttankarna" finns. Då finns det väl en möjlighet att "nära" dem.

... svamp. Det centrala för svampen, det ursprungliga och förutsättningen för att svampen ska tränga fram och bli synlig för oss ovan jord, är oändligt mycket större och mer komplext än själva "frukten". Och, det syns inte! Liknande gäller för växter. Kan man tänka sig att det gäller samma sak för oss människor?

Möjligen... om det är så borde exempelvis nyfikenhet, ödmjukhet och respekt inför sig själv och andra vara enorm...

Godmorgon på er