När man slutar kämpa för att hålla ihop,

när man slutar vara rädd för att falla isär,

när man vågar riskera att falla isär och vågar vara i det,

vågar känna och se hur det blir,  

är det först då man kan bli hel?

Inget klart om vad jag vill säga, bara att det är "något". Det där något får formas efter hand...

Många intryck är det. Är just nu helt ensam hemma och "sullar runt" och smälter intrycken. Återigen lär jag säga att jag känner mig fylld och tom samtidigt. Motsägelsefullt, javisst. Då måste det få vara så en stund. Det kommer att landa, bara jag låter det finnas där. Det är jag och ingen annan som äger tillståndet, känslan och möjligheten. Vad maffigt egentligen! Häftigt, men fan så jobbigt emellanåt. 

Näe, måste nog fortsätta sulla innan det kan komma något mer här. Hoppas kunna slänga in en tvätt och röja lite i köket under tiden.