Glädje är något jag känt vid flera tillfällen idag. Sonen har klarat sista skoldagen, kommit i tid varje dag den här veckan, han fick sitt första betyg, min mamma har fått klart med sitt framtida boende. Det är så skönt!

På förmiddagen fick jag ett telefonsamtal från sonen, som meddelade sina betyg. Uppenbart glad och stolt var han. Han tycker inte om att prata i telefon och hör för det mesta av sig bara när han mår dåligt. Jag blev också glad och rörd till tårar. Vad han och vi runt omkring honom har jobbat för detta.

Jag köpte en blombukett till honom, som han verkligen uppskattade. Han blev uppriktigt glad när jag överlämnade den och förklarade att jag tyckte han gjort ett jättebra jobb trots att det varit jobbigt för honom. Naturligtvis deklarerade jag min stolthet över honom. Han avbröt till och med sitt spelande vid datorn, tackade hjärtligt, öppnade förpackningen och sa att han verkligen tyckte det var fint. Det värmde mitt modershjärta! Lite extra god mat blev det också.

I vissa situationer är det svårt att gå vidare. När ens perspektiv innehåller begränsat med möjligheter... Då det känns som att oavsett var man sätter ner foten för nästa steg är det smärtsamt. 

Kanske måste det smärta en stund, det kan innebära en ny vy där man ser nya möjligheter.

Det där med kommunikation är ju inte lätt.

Här är en Zits-strip på kommunikatonstemat som jag lånat från Svenska Dagbladet.