Idag var jag med om en situation då en önskan om att kunna göra mer för en annan människa infann sig. Ibland händer det. Nu när jag vill beskriva mer av känslan och önskan märker jag att det är svårt. Något famlande får det bli. Det handlar om en önskan om att kunna mildra, hjälpa, komma med goda råd, visa större förståelse, att jag verkligen bryr mig, stödja... Vad som märks och känns av det här för den andra människan vet jag inte. Vet inte vad jag förmår heller - om det ens är viktigt. Det viktiga är nog ändå att vara så närvarande och ärlig som möjligt.

Ibland är det inte lätt att leva.

Härom dagen läste jag en kort artikel om ögon på Svenska dagbladets hemsida. Jag tycker det stämmer, så därför vill jag uppmärksamma artikeln här. Nedan citerar jag ett par rader.

"Du kan alltid klistra på ett leende, men ögonen avslöjar dig.

Undre delen av ansiktet uttrycker inlärda känslor medan den övre uttrycker våra upplevda känslor."

Människor intressererar och fascinerar mig. Ögonen är en mycket viktig del av människan. 

Jag skrattar fortfarande gott åt chefens (en kvinnlig chef) uttryck idag när vi diskuterade en annan avdelning. Hon, som vanligtvis är försiktig med hur hon uttrycker sig sa "Det känns som att jag sparkat dem (hela avdelningens manliga ledningsgrupp) på deras känsligaste ställe... gång på gång" Haha, det är fullt möjligt att det är så det känns för dem. Upprinnelsen till hennes uttalande var att en av oss i samlingen reflekterade över hur konstigt sur en av de andra cheferna varit när hon träffat honom. Det var inte i linje med hur han brukade vara. Utöver det citat jag redan nämnt sa chefen till oss närvarande att "ni ska veta att vi (vår avdelning) inte står högt i kurs hos x-avdelningen". Det är ju sant. Vad befriande med en chef som talar i klartext.