När jag läser gårdagens inlägg om bland annat tomhet ser jag att jag uttrycker ett slags töcken/oförstånd över var tomheten kommer ifrån. Det är nog inte riktigt sant... Mer sant är en slags förvåning över tomheten, men känslans ursprung är nog väl bekant. Möjligen framgår det också. Ha en skön söndag!

Då sonen uteblivit, dvs skolkat, från vissa lektioner under den senaste tiden fanns anledning att återigen ta upp frågan under dagens middag. Det finns ett mönster, och det är att samma "lektioner" triggat skolkandet. Det gäller de så kallade träffarna med klassen, där man tar upp kommande läxor och så gäller det arbetspassen, där meningen är att man ska jobba med sådant man inte hunnit under de vanliga lektionerna. Sonen hävdar att det är helt onödigt med dessa pass och att man får aktuell information och möjlighet att jobba på de, som han kallar det, "riktiga" lektionerna. Han tycker alltså att träffarna och arbetspassen är helt meningslösa. På frågan om vad han tycker är meningsfullt svarar han: "de riktiga lektionerna där man lär sig saker". Jag kan inte annat än fundera över om han har en poäng här.