Tänk om det faktiskt är så att jag duger helt och hållet som jag är, med alla delar inom mig. Inklusive allt jag är rädd för, inte tycker om, skäms för, känner skuld för osv osv...

... och så har jag i alla år gått omkring i en föreställning om att jag inte duger. Jag menar framförallt den känslomässiga föreställningen. Mitt intellekt säger att jag duger helt och hållet, men sen är det det där med integrationen/mötet mellan känslan och intellektet. Det som ger en sann, sammanhållen, total och kraftfull upplevelse.

Vad har det här inneburit för mig?

Vad har jag missat?

Hur ändrar jag på den känslan?

Vilken möjlighet jag har att förbättra och förgylla livet egentligen...

*Tänker och känner vidare*

Ha en skön helg!

Jag är fullt ansvarig för mina

• tankar
• känslor
• behov
• handlingar

Jag är helt och fullt ansvarig för mitt liv.

Jag är ansvarig för avsikten med min kommunikation.

Jag är aldrig ansvarig för den andra människans reaktioner.

Jag kan bara ta ansvar för hur jag hanterar hur den andra människan reagerar.

Så här (som ovan) står det på en lapp jag har hängande på jobbet. Jag har fått den av en beteendevetare, kanske är det hon som skrivit, men det är jag  osäker på.

Vem som än har sagt eller skrivit det så det bra uttryckt, tycker jag.

Sedan i slutet av juli har jag bloggat. Det har gett mig mer än jag kunde ana. Både att formulera mig själv, ta del av andras bloggar och kommentarer har varit och är givande. Nu har jag dessutom upptäckt att jag börjat använda bloggen som "uppslagsverk". Vad praktiskt! Jag har vid flera tillfällen haft nytta av att jag skrivit ner saker och använt både i jobbet och för andra tillfällen.

När nu det är konstaterat dyker ett antal följdfrågor upp.

• Säkerhetskopieras bloggen, tro?
• Går det att återfå informationen om det blir något tok med servern/backuperna?
• Vad händer med det jag skrivit om bloggagratis lägger ned?
• Kan man själv, på något enkelt sätt skriva ut sin blogg?

Kan vara så att det är frågor jag borde mejla nån support eller så. Får söka efter det. Eller, du kanske vet? 

Grus i ögonen

Ett bra möte

Ett oväntat samtal från sonen 

Flow i jobbet

En söt hund

En immig bilrruta

Gamla tidningsurklipp och foton

Nostalgikänsla 

Leda och oinspiration inför matlagning

Livslust

Pirr

Oro

Osäkerhet

Glädje

Leenden

Många foppatofflor på stan 

Samtal med chefen

Sorg

Funderingar, reflektioner

Insikt

Återhämtning

... och mycket mycket mer

Många intryck och upplevelser är det på en dag.

Det är fantastiskt!

Kram till alla som vill ha en av mig :-) 

Den här tycker jag är bra. Urklippet är gammalt, det är A-C (?) Olsson som gjort den, vilket jag tror framgår. Inte för att jag känner så här just nu, men jag känner igen mig... Den här typen av svar är ju faktiskt väldigt vanliga, men bilden och människan med sitt kroppsspråk berättar ju så mycket mer.

 

Livet är verkligen en bergochdalbana.

Vi sitter alla fastspända och ingen kan säga stopp.

När läkaren daskar dig där bak river han biljetten,

och så bär det iväg.

Allteftersom man passerar genom ungdomen, vuxenlivet och åldrandet sträcker man emellanåt armarna i vädret och skriker,

och ibland klamrar man sig bara fast vid stången framför sig.

Men själva grejen är färden uppåt.

Jag tror att det mesta man kan hoppas på vid livets slut är  att man är rufsig i håret, har tappat andan och inte behövt kräkas.

Jerry Seinfeld (f 1954), amerikansk komiker och skådespelare 

Vilken rubrik! Jag vet, men jag kan inte låta bli att skriva om detta. I veckan hade jag anledning att besöka Designtorget på nätet. Det var då jag hittade dessa gosedjur (kiss & bajs). Bilden är alltså lånad från Designtorgets hemsida. Det jag inte kan bestämma mig för är om det är roligt och gulligt eller helt meningslöst... om man nu behöver göra den värderingen. Nånstans tycker jag väl att det här är kul eftersom det inte bara passerade. Egentligen så onödigt, eller är det nödigt? Dessa två mjukisdjur i duopack kanske tillför något till mänskligheten. Jag själv har ju ägnat lite av min energi åt dem.

I tisdags var jag och lyssnade på Stina Wollter, som hade ett program med rubriken "Möten i livet och konsten". Det här var ett möte som berörde mig... Hon lämnade verkligen avtryck. Flera saker hon sa och förmedlade med hela sin person har funnits med mig både igår och idag. Vad skönt det är att vara med om sådana här upplevelser, det känns så meningsfullt!

Stina pratade bland annat om bildseende och återgav vanliga kommentarer som yttras när människor tittar på konst. Ett exempel är: Vad är det här? Hon menade att man istället ska ställa sig frågan: Hur känns det här? Jag tycker hon har så rätt så rätt. Och - det här tycker jag inte bara gäller när man betraktar konst, utan samma fråga kan med fördel ställas i olika möten med människor, jobbsituationer, familjesituationer osv osv.  

Jag kan inte låta blir att återge några av orden på hennes hemsida. Det är så fint tycker jag.

"Tänk att vara en levande människa. Vilken grej alltså. Man är en behållare av olika minnen, erfarenheter, förnimmelser, känslor. Man öppnar upp behållaren och finns. Att måla en tavla, att teckna en teckning, att sjunga en sång, att koka en god soppa, att formulera sig, att använda sin kropp till värme, rörelse, kärlek, det är liksom uttryck från samma behållare. Det som bubblar ut och tar form gör mej till den jag är."

Stina Wollter