Idag blev jag faktiskt näst intill beordrad att ta semester. På något sätt framgick nog mitt tillstånd väldigt tydligt, utan att jag egentligen satt ord på hur jag mådde. Chefen är orolig att jag ska klappa ihop helt. Jag lovade att ta semester åtminstone imorgon. Jag hade tänkt på det själv, men det var viktiga saker jag behövde göra, som jag inte gjort. Nu löste det sig såhär. Får se hur det känns efter morgondagen.

Ibland känner man sig bara så liten, så hjälplös, maktlös och behövande.