Känslor från igår (barndomen) färgar och styr mig idag.

Mycket mer än jag vill tillstå och veta av. 

Min kreativitet, hur får jag fatt i den, hur uttrycker jag den?

Den finns ju här, inom mig... 

Min egen tid (tid för mig själv och mina egna känslor och tankar), mitt behov och längtan efter min egen tid.

Är största hindret min egen oförmåga att skapa det utrymmet?

Vem skulle annars som hindra? 

Föreställningar... mina föreställningar, som troligen (i många fall) inte ens är verkliga... 

Hur skapar jag utrymme för min egen tid när jag är ensam?

Hur skapar jag utrymme för min egen tid när jag är tillsammans med någon annan/andra?

Vem ger mig rätt till min egen tid? 

Vem ser till att jag får den?

Hur gör man? 

Rädsla, gamla föreställningar, gamla sanningar - ja, de/det är stark(a)/(t).

....... f-n! Eller - Ja! Vilken möjlighet!

OM någon vet, eller kan komma att veta så är det ju jag själv.

Häri finns möjligheten och begränsningen.  

Arbetet i barndomshemmet fortsatte idag. Jag hade en stark känsla av olust - som inte var förklarlig och som jag framförallt tyckte var mycket obehaglig... Det handlar om att jag känner att det bara är nog nu - att jag inte orkar, inte vill hålla på längre. Jag fick senare en flashback som kanske förklarar saken. När jag gick i högstadiet, och även i gymnasiet om jag minns rätt. Då hände det att jag varje fredag, efter skolan, städade huset. Det innebar dammning, dammsugning, våttorkning av golv och rengöring av hemmets badrum och toalett. Givetvis var det ingen önskad aktivitet jag ägnadet mig åt, men jag bodde ju där och skulle dra mitt strå till stacken. Helt självklart och förklarigt på ett sätt. I min familj använde vi oss av "lappsystemet". Det var ju innan mobiltelefonen var uppfunnen. Vid ETT tillfälle hade jag, på lappen, uttryckt min känsla, vilket innebar att jag skrivit något i stil med att "fan va' tråkigt". Jag kan lova att jag fick skämmas över det! Mina föräldrar, min far tror jag det var i första hand, gjorde det väldigt klart för mig att det inte passade sig att uttrycka sig så. Hur trevligt skulle jag tro att det var för mamma när jag hade skrivit sådär?!! Jag skämdes som en hund och tyckte jag gjort något fruktansvärt dumt, att jag var en bortskämd skitunge. Det var inte rätt att känna så, helt förbjudet faktiskt. Kanske är det den händelsen och upplevelsen som gör sig påmind nu.

Å ena sidan vill jag verkligen göra det här, tycker att det är helt självklart, å andra sidan blir det väldigt mycket ett måste. Känslan gör mig skamsen. Jag älskar min mamma och vill verkligen hjälpa henne, vara till för, stötta. Hon har gjort så oerhört mycket för mig. Det är bara det att orken räcker inte riktigt till. Framförallt är det nog avsaknaden av känslan av eget val. Jag försöker så gott jag kan, men som sagt - ibland räcker inte det bästa man kan. Så är det jag känner nu.