Imorgon är det dags för begravning igen - min storebrors. Hur blir det? Det visar sig förstås. Naturligtvis känns det jobbigt... min mammas "mantra" kommer väl till pass en sån här gång. "Det måste gå"

Igår skrev jag om avund. Självklart finns den också, men idag hade jag ett samtal med en kvinna som fick mig att tänka i nya banor om det jag känner.

Det handlar om att sorgen. Sorgen måste få ta plats...Den tar sig olika uttryck för olika personer i olika stadier. När vi pratade om det jag igår trodde var avund framträdde det "i en annan färg" (som en nära person brukar uttrycka det). Det handlar nog snarare om sorg, och där jag befinner mig tar den sig uttryck på ett sätt som blev avund. 

Ojojoj, vad virrigt och osammanhängande och vagt det låter. Inte konstigt, det är ju så det känns.

Vem vet, imorgon kanske det har ännu en annan färg?

Härom dagen hittade jag en artikel på E24.se om Facebook. Rubriken var "Facebook är som en tatuering du ångrar"

Vi har diskuterat Facebook på jobbet, liksom det här med barn och Internet. Några tycker det som sägs är för mycket och överdrivet. Jag själv är rädd att det ligger väldigt mycket i det internet-säkerhetsspecialisten David Holtzman, enligt artikeln, uttrycker om de privata spåren vi lämnar på Internet. Det blir onekligen svårt att ångra sig om man en gång gjort något förhastat eller ogenomtänkt på nätet. Att vi inte beaktar hoten ordentligt kan få hemska följder. Det är svårt att tänka sig att våra ungdomar tänker på sina eventuella framtidsjobb när de chattar och finns på olika forum.

Jag tänker bara på det här med bloggandet. Visst, det är som offentliga dagböcker. Ibland riktigt utlämnande. För min del finns det, vad jag vet, en person som känner till vem jag är här i bloggvärlden. Naturligtvis kan det finnas fler. Tanken finns där hela tiden och påverkar förstås en del vad jag uttrycker. Nu pratar jag bara om det synliga. Alla spår jag lämnar efter mig bara genom att surfa och googla vågar jag inte ens tänka på. Huuu då! 

Jag känner avund. Det är en hemskt känsla och riktigt pinsam att erkänna, till och med för mig själv. Jag skäms just nu över min avund.

Likväl finns den äckligt påtagliga avunden inom mig. Den har med stor kraft tagit sig igenom många av mina starka försvar och barriärer och blivit tydligare för mig under dagen. 

Jaaa.... suck! Rent logiskt förstår jag att det är något bra med det också. Den får komma fram, eller rättare sagt - den tar sig fram och visar sig. Den vill säga mig något. Jag är kanske lite mer beredd att lyssna. Jag kan lära mig något av den. 

Avund är en ärlig last. Medlidande är en oärlig dygd.

Ruth Greiber

...har inte bestämt mig för vad jag tycker om Ruth Greibers citat. 

Under kvällens hushållsbestyr har jag bland annat funderat över vad som är det största hindret mitt liv. Resultatet är en rätt klar och smärtsam insikt/formulering, nämligen: Jag är själv det största hindret i mitt liv.

...fan fan fan, som Thåström (tror jag) har en låt som heter. Visst... - fan!!! 

... men, vid närmare eftertanke inser jag också att om någon kan påverka detta så är det jag själv. Alltså, en möjlighet. Nu återstår bara den delikata frågan: Hur ska det gå till?

Ingen som vet, ingen som vet... Inte just nu i alla fall. Som jag brukar säga, det är nog ett viktig del i processen. Lägger man sedan till något jag brukar luta mig mot och tror på: Om frågan är formulerad har man halva svaret.  Ja, då finns det hopp.

Det har jag babblat om i flera sammanhang utifrån flera perspektiv. Men vad i består denna längtan? Vad längtar jag efter? Kan jag definiera?

Om någon säger "jag är sugen" är den direkta följdfrågan: "på vad" (eller möjligen vem)? Om någon säger "jag är arg" undrar man direkt "på vad, varför" osv osv.

Jag längtar.... efter något ...*trevar efter känslan och orden* Det där något tror jag är:

äkthet, närvaro, bekräftelse, kärlek, mening, harmoni, närhet, lugn, intensitet, dynamik, spänning .....nå't sånt... och säkert mer därtill (ännu odefinierat). Ser att en del är motsägelsefullt, men jag längtar likafullt efter det.

Hmm - är det möjligt att få? Hur i så fall?

Nejdå, jag förväntar mig inget "facit eller svar". Antar att alla har sina egna svar, mer eller mindre tillgängliga för sig själva. Jag tänker bara "högt" här i bloggen.

Jag trodde inte att jag skulle stå ut hela dagen, men det gjorde jag!

Det var inte lätt och jag har definitivt inte gjort skäl för lönen idag. Å andra sidan har jag väl gjort det flera gånger om många andra dagar.

Ääh, vad är det där för tjafs?! Något försvar, någon förklaring, inte vet jag. Förklaringen duger i alla fall inte inför mig själv och framförallt förändrar den inte min känsla.

Egentligen kändes (känns) det för jävligt. Det gör så ont, framförallt i själen. Olust, hopplöshet, sorg... hjälplöshet! Usch, jag tycker inte om att vara hjälplös. Kanske är det precis det jag ska tillåta mig att vara? När jag ställer mig frågan vad jag behöver eller vad som skulle underlätta är inte svaret självklart. Det som ändå kommer för mig är närhet, både fysisk och mental. Grundläggande? -Ja. Barnsligt? - Ja. Naturligt? Ja, kanske? Känns nästan pinsamt att uttrycka det.

Visst, det är det lilla barnets behov jag uttrycker. Det blir tydligt för mig nu. Hjälp, jag som vill vara självständig, fungerande och duktig. Vilket hot och vilken smärta.

Varför är det så farligt att vara beroende?  

Hur ska jag stå ut?

Det är tungt, tungt... tungt -

i både kropp och själ.

I korridoren kluckar skratten,

jag kan och vill inte delta,

håller mig på mitt rum...

...orörlig, oförmögen, kraftlös

Kom, ta min hand, håll om mig...

...under tystnad