Om det gått enligt planerna hade jag varit på väg att hämta ett dödsbo nu. Men, bromsarna på släpvagnen vi hade hyrt hade frusit så nu sitter jag här istället. Det är värdsliga saker, men det blev jävligt stort för mig. Lite förvånad över ilskan för en sån sak. Tålamodsreserven är väl helt uttömd, så det får förklara reaktionen. Som tur var hittade vi en annan att hyra, vilket inte hade varit helt självklart eftersom jag ringde minst fem ställen innan jag fick tag på den med frusna bromsar. 

Jaja, trevlig helg. Måste åka nu. 

Jag hittade denna på Fru Fundersams blogg. Hon hade i sin tur hittat den på Aftonbladets nätupplaga. Det är Nina Hemmingsson som skapat den.

På min brors begravning träffade jag för första gången dessa två kvinnor. Det var ett betydelsefullt och varmt möte. Kvinnorna utstrålade kärlek och värme. De har levt och varit närmare min bror än jag själv. Den ena kvinnan var min utvecklingsstörde brors gode man och den andra en före detta näransvarig till honom.

Min bror har varit väldigt närvarande i mitt liv, och påverkat mycket i framförallt min uppväxt men även i mitt vuxna liv. Detta trots att han till största delen levt sitt liv på institution och gruppboenden på geografiskt andra platser än jag bott och att jag mycket sparsamt och sporadisk haft kontakt med honom.

Skuld och livliga fantasier om hans tillvaro har tagit plats i mitt liv. Av olika anledningar har jag inte förmått engagera mig i sådan omfattning jag någonstans hade önskat. Jag har gjort det som varit möjligt för mig... Hur som helst, dessa två kvinnor berättade en hel del om min bror. De berättade om hans egenskaper och en del episoder. Det var roligt och viktigt att får ta del av dessa berättelser. De slår omkull en del av mina "fantasier". Jag blev glad och nästan lite lättad.

Jag känner igen en hel del av det de beskriver och jag blir mer nyfiken.

Igår eftermiddag var vi på min brors begravning. Den var otroligt vacker. Det blev ett fint avslut, något riktigt fint att minnas.

Jag var övertygad om att jag inte skulle överleva förmiddagen. Ångesten och förtvivlan var otroligt stark. Men, som du märker gjorde jag det. I mina största tvivel över min överlevnad valde jag att ringa en man (en speciell man). Det visade sig vara riktigt lyckat... Rädd var jag, minst sagt... Förmodligen bedömde jag att jag inte hade något att förlora, och så hade jag förstås en känsla och förhoppning om att bli mött. Att visa mig i det skicket,,, Hur skulle det bli? Tänk om jag skulle bli avvisad, inte mött. Nå't så smärtsamt tror jag inte jag skulle klara. Det blev ett bra samtal. Efteråt kände jag mig mer "hel". Han fanns där, han höll. Under begravningsakten kände mig närvarande, deltagande. Det var en svår, men fantastisk upplevelse.

Rädslan finns kvar, men jag jobbar på att ta in och våga lita på det som hände. Att förstå att min rädsla för mig är reell och ska tas på allvar, men den oändligt mycket större än den skulle behöva vara.

"Den som aldrig känner ångest saknar fantasi"

Herta Müller, rumänsk författarinna bosatt i Tyskland 

Om det är så måste jag ha en väldig fantasi... 

ordets makt...

tankens kraft...

känslans......?...

...nå't större, mer totalt, ibland svårdefinierbar men ändå stark, kraftfull, total, förlamande.... styrande 

När botten är nådd har man i alla fall fast mark under fötterna.

Okänd 

Har du någon gång tänkt på hur många beslut man behöver ta varje dag? Det har jag gjort!!! Jag kan berätta att det är oändligt många. De allra flesta av de dagliga besluten som behöver tas tänker man inte på att man tar. Då menar jag om man är i ett hyfsat skick... eller hur jag ska uttrycka det.

Jag är nog inte i så bra skick... Det innebär att att varje situation då jag måste ta ett beslut, stort eller litet, blir stor och svår... mycket svår. Allra tydligast är nog att de små vardagliga besluten, som jag annars inte tänker på att jag tar, tornar upp sig framför mig.. och liksom kräver beslut av mig. 

Hittade följande citat om beslut:

Ett beslut är ofta beviset på att man blivit trött på att tänka.

Okänt ursprung