Vi är för närvarande två i hushållet. En vuxen (jag själv) och en 14-årig pojke. I fredags köpte jag 1,1 kg ost. Idag noterade jag att det återstår en ca 0,7 cm hög ostbit. Så är det. Han behöver väl den där osten. Det är bra mot benskörhet.

Oj, vad många besökare jag haft denna månaden! Det är förstås nå't fel... ser att inte bara jag har sådär "konstigt". Men, det funkar ju att blogga - det är bra. Undrar bara varför. Nå'n hackare kanske?

Jag ser inte alltför mycket på tv. Min märkliga upptäckt nu är att jag vid två tillfällen inom loppet av en vecka sett program där man tagit upp fototerapi, som jag tidigare aldrig hört talas om.

Det första tv-fallet gällde kvinnan i en parrelation som efter barnafödande hade svårt att känna sig sexig. Bland annat fick hon vara med om fototerapi, där hon blev sminkad, sensuellt klädd och fick en tid hos en professionell fotograf för att göra en serie bilder. Därefter fick hon de, som jag tycker, vackra bilderna och kunde betrakta dessa med andra ögon än hon vanligen hade.  Det hjälpte henne att ändra sin syn på sig själv. Åtminstone så långt programmet pågick.

I går kväll såg jag delar av en brittisk dokumentär om kvinnor som skämdes över sina bröst. Deltagarna jobbade med frågan på olika sätt. En av kvinnorna hade som mål att acceptera sin kropp som den var, och var inte i första hand intresserad av bröstförstoring. (Härligt att denna vinkling visas i tv!) Hur som helst reste denna kvinna till New York, till en fotograf och tillika terapeut, för att fotografera sig. Det var ypperligt spännande att följa denna kvinna och se vad som hände, vad hon kände. Tidigare vågade hon inte visa sig utanför sitt hem, vilket blev väldigt begränsande och tråkigt eftersom hon dessutom hade två små barn. Efter foto-tillfället, som var mycket jobbigt för henne, rörde hon sig mycket friare... och skämdes mycket mindre, om ens alls för sina bröst.

Först tänkte jag att det här verkade förenklat, men ju mer jag tänker på det känns det som en bra idé. Om inte annat som komplement till att man jobbar på andra sätt med sig själv. 

Det slog mig idag - igen! Alltså, det här med trosskydd. En uppsjö varianter av modeller och märken finns på marknaden. De mest förunderliga, av det jag uppmärksammat, är tre varianter.

1. Doftande trosskydd. Är det nödvändigt och framförallt, är det verkligen bra att ha parfymerade tingestar närmast en så känslig del av kroppen?

2. Trosskydd för stringtrosor. Alltså, om man är i behov av trosskydd av någon anledning (förmodligen flytningar eller lättare mens), är det då för det första lämpligt att använda string och för det andra: det eventuella som ska fångas upp av trosskyddet - hur ska det träffa denna smala eller näst intill obefintliga lilla yta som är där det förväntas komma ut? Åtminstone jag rör mig under dagarna!

3. Jag har sett en liten hårdplastförpackning innehållande trosskydd. Formen på förpackningen liknar ett hönsägg, men storleken är mindre! Alltså, hur mycket precision krävs för att detta skydd ska placeras exakt rätt i trosorna? 

Herregud! Alltså, det kanske inte är det mest smakliga inlägget, men jag kan ändå inte låta bli. Jag får ansluta mig till den viktiga mannens slutsatser i vissa frågor, dvs: det borde förbjudas. Reflektionen - behöver vi det här? är ytterst befogad.  

Jag har de senaste dagarna hört på radio och läst om att "jag vet inte" är vårt vanligaste svar.

Varför är det så?

Jag vet inte. 

Nu har jag hängt det sista av tvätten och vikit in det som torkat. Visst är det intressant hur den mest "ointressanta" aktiviteten kan dra igång minnen och tankar. Hela tiden pågår ett inre arbete, ibland djupt, ibland ytligt, ibland knappt alls (tror man), men som sagt - alltid pågår något.

Jag reflekterade bland annat över antalet trosor. 16 trosor jag tvättade igår var torra, blev vikta och lades i lådan. Idag tvättade och hängde jag 9 trosor. Alltså, sammanlagt 25 rena trosor - och inte var det tomt i lådan. Hur många trosor har man egentligen och hur många behöver man? Av någon outgrundlig anledning tänkte jag på min mamma - om hon fick kolla i min låda skulle hon nog slänga minst en tredjedel. Jag minns när min tvättmaskin var trasig (ca 1,5 år sedan) och jag tvättade hos henne. Hon sa inget just då, men dagen efter hade hon köpt nya trosor åt mig. Underförstått och sedermera verbalt uttryckte hon att jag borde slänga en hel del av de jag hade. Kanske har hon rätt. Jag vet bara inte hur mycket rätt hon har. Jag vill bestämma själv när jag ska slänga och köpa nya. Kanske en kvarleva från 3-4 årsålderns "kan själv"-stadium?

En linneduk och servetter har nyss hängts upp. Det är mycket sällan jag begagnar mina ärvda dukar och servetter, men till nyår gjordes det. Självklart gick tankarna till nyårsfirandet och när vi framåt halvtolvtiden serverades, av de deltagande männen, självfångade (finns ett sånt ord?) kräftor . Vi var riktigt mätta innan, men det var ändå gott. Gulligt, speciellt...

Nu har jag landat vid datorn en stund. Det är söndag eftermiddag och fortfarande ljust. Jag gillar ljuset, jag gillar att det går mot vår och framförallt sommar. Det känns skönt i kroppen. Har nyss kommit hem från en skön långpromenad med "mannen".

Gu' vad fånigt. Jag vet inte vad jag ska kalla honom här på bloggen. När jag tänker efter vet jag inte det annars heller. Namnet funkar förstås, men sen då? Pojkvän - nä, det låter knappt könsmoget. Man är han visserligen, men säger jag man låter det som att vi är gifta. Sambo är uteslutet eftersom vi inte är sambo. Särbo - kanske det kan funka?! Det känns inte helt bekvämt att säga det heller. Att jag funderat över saken är ju för att det finns tillfällen då jag behöver ett "ord" för att förklara relationen/kopplingen, Inte minst när han ska presenteras för någon bekant eller släkting. Jaja, det kanske inte är något direkt bekymmer. Jag vet ju att han är en betydelsefull och viktig person i mitt liv och jag vet ju vad jag känner... och det är mycket :-). 

För övrigt har helgen handlat ganska mycket om praktiska göromål i hemmet. (Jag skänker en tacksamhetstanke till den som uppfann tvättmaskinen.) Lite städning och en del arbete i mammas hus, lite mer tid med särbon, en del tid med sonen och en del tid med mig själv. Funderingarna just nu rör sig mycket kring mat, vilket inte är helt ovanligt för mig. Nej, nu blir det först en liten tvätthängningsaktivitet, sen blir det köket igen.

I måndags morse möttes jag av beskedet att en av mina kollegor avlidit i lördags. Han jobbade inte på samma arbetsplats och byggnad som jag, men på samma... vad ska jag kalla det - avdelning. I stort sett dagligen hälsade vi på honom och flera gånger i veckan brukade vi småprata under "lunchpromenaden". Jag är rätt säker på att vi i fredags pratade med honom (möjligen var det dagen innan). Han såg fram emot våren då han skulle kunna börja cykla till jobbet igen (ca 20 km). Naturligtvis påverkade det stämningen på jobbet. Efter ett par dagar hade vi smält händelsen någorlunda.

I går (torsdag) morse möttes jag av en blek chef, jag hälsade godmorgon, men såg att något var fel. Hon lät meddela att vi skulle samlas direkt på morgonen för en minnesstund. Kvällen innan hade vår högsta chef avlidit. Han var dessutom min närmsta chef när det gällde vissa frågor, som  jag arbetar med till 75%. Helt overkligt!! Chockerande... Jag blev alldeles skakis. Dagen innan hade jag varit på ett möte, där mannen vid två tillfällen var in och pratade/skämtade. Verkligen märklig känsla. Helt naturligt har det haft stor påverkan på stämningen och känslan på jobbet. Det känns fortfarande overkligt.

För ett par veckor sedan gick dessutom en fd kollega bort, som jobbade på en annan avdelning. Han var på väg hem från jobbet, blev sjuk, körde av vägen och dog (inte av olyckan, utan av sjukdom). Man tror inte det är sant. Flaggorna har vajat på halv stång, alldeles för ofta, utanför vår organisations olika byggnader de senaste veckorna.

Sådana här händelser får förstås tankarna att vandra i alla möjliga riktningar. Funderingarna om meningen med livet tar fart, min fars och brors bortgång i höstas aktualiseras... Frågor som - vad är viktigt, hur sköter jag mig, kan jag göra något annorlunda för att må bättre hopar sig och tar plats.

Ja, så är det.

Ha en trevlig helg. Kram till dig som vill ha och behöver.