Jag hörde en man (troligen en präst) på P1 idag när jag satt i bilen. Han pratade om att finnas. Fler gånger återkom han till formuleringen: "Vi blir till i varandras blickar". Han tog spädbarn och lite större men åndå små barn som exempel. Jag tänker att det handlar om oss alla människor, oavsett ålder, kön osv. Visst är det så att vi blir till/finns lite mer när vi "speglar" oss i andra? Jag tror nog ändå det. Värdet av att möta andra människors blickar, i synnerhet kära människors, är riktigt stort, något extra på ett skönt sätt. Naturligtvis existerar vi i allra högsta grad även i den djupaste ensamhet... 

Suck... Hörde just mig själv sucka djupt. Ibland kan jag bli trött på mig själv. Jag tänker och känner mycket och ofta. Många gånger känns det som en tillgång, något berikande i livet - att det är utvecklande. Ibland tänker jag att jag "håller på" för mycket. Ändå verkar det som att jag inte kan göra något åt det. Frågan är förstås också hur mycket jag vill göra något åt det. För det mesta är det nog positivt i alla fall...

Idag hade jag ett möte och samtal med en person som ställde en viktig motfråga, vilket han ofta gör. Frågan förde mig vidare i tanken. Det blev möjligt att se min fundering från ett annat håll.

Jag pratade om en upplevelse när jag konstaterat att jag inte var nöjd. Den känslan ville jag inte riktigt kännas vid eftersom den var förknippad med en viss "dålighet", vilket jag också uttryckte. Han sa: om vi tänker oss situationen/känslan tvärtom, hade det  varit bättre? Neeej, det hade det inte. När han ställde frågan kändes den väldigt riktig och självklar, men jag hade inte lyckats fånga den själv. Vad skönt att jag fick den från honom. Jag kan tänka och känna vidare, anklaga mig mindre, ha större förståelse inför mig själv.

Jag är full av starka känslor och tankar. Tyvärr inte det mest positiva då... utan sån't som:

• jag duger inte
• jag är inte värd det här
• det är för bra för att vara sant
• det är ingen idé

Jag tänker att det kan bero på jag är så pass ovan med det positiva jag den senaste tiden stundvis (egentligen ofta och mycket) känt. Därför svajar det ibland (exempelvis under dagen) - jag får svårt att stanna kvar i de positiva känslorna.

I det här uppkommer förstås en vilsenhet och obalans. Idag har jag varit ytterst irriterad. Det är heller ingen trevlig känsla.

Kan man sakna ångest? Hur knäppt det än låter så tror jag det kan vara så. Jag vill inget hellre än att slippa ångesten... men, om den blivit ett "normaltillstånd" i livet så blir det i sig en trygghet. Även om den inte är skön så är den bekant. Man känner igen det och vet hur det är. När jag tänker efter har ångesten hållit sig på avstånd en period, vilket är otroligt skönt.

Jaaa, det här låter säkert väldigt konstigt. Trots allt är det något jag upplever. Under dagen har det här slitit i mig. Det har nog ändå pågått en process som varit bra, och nu när jag formulerat det så bra jag kan känner jag mig lugnare.

Tänk hur det är!

Då jag nyligen besökte damrummet observerade jag något konstigt under ögonen. Vid en närmare koll upptäckte jag påsar!! En under var öga. Suck.

Läste något i veckan om att vi använder alldeles för mycket påsar och det konstaterades att det inte är bra för miljön. Jag tror till och med att det stod något om något förbud... Mina ögonpåsar är nog inte så farliga, men de skulle gärna kunna förbjudas!

Mitt bland sorger och bedrövelser blommar min mamma. Efter att min pappa och min bror gått bort har hon växt. Jag är så glad att se det. Hon visar en styrka, en livskraft och en karaktär som med all säkerhet alltid funnits där, men inte varit så tydlig. Gång på gång har hon överraskat med en klarare personlighet, vilja och handligskraft än jag vågat tro. Att detta visar sig nu är häftigt och spännande.

Jag tänker att hon nog har nog förmedlat detta till mig, om än på ett ganska dolt sätt... Känslan har nog ändå funnits där, varit ytterst närvarande. Hon vet mycket mer vad hon vill, drar tydligare gränser och lever på något sätt mer än tidigare.

Jag hejar glatt på.

Kommer precis från ett samtal med min terapeut. Fylld av känslor och intryck är jag förstås. Det som ligger närmast nu och processas i mig är något hon sa mot slutet. Det handlade om min sårbarhet, att hon tycker jag visar den, kan vända den och använda den som en styrka". Innebörden är rätt häftig. Jag har inte riktigt formulerat det så, eller tänkt på det så, men det kan nog ligga något i det. Sårbarheten kan vara en styrka! Får fundera vidare på det.

"Känn dig själv, för att inte ställa alltför stora fordringar på dig själv."

Lichtenberg 

Jaa, det gör jag.