Arbetet i barndomshemmet fortsatte idag. Jag hade en stark känsla av olust - som inte var förklarlig och som jag framförallt tyckte var mycket obehaglig... Det handlar om att jag känner att det bara är nog nu - att jag inte orkar, inte vill hålla på längre. Jag fick senare en flashback som kanske förklarar saken. När jag gick i högstadiet, och även i gymnasiet om jag minns rätt. Då hände det att jag varje fredag, efter skolan, städade huset. Det innebar dammning, dammsugning, våttorkning av golv och rengöring av hemmets badrum och toalett. Givetvis var det ingen önskad aktivitet jag ägnadet mig åt, men jag bodde ju där och skulle dra mitt strå till stacken. Helt självklart och förklarigt på ett sätt. I min familj använde vi oss av "lappsystemet". Det var ju innan mobiltelefonen var uppfunnen. Vid ETT tillfälle hade jag, på lappen, uttryckt min känsla, vilket innebar att jag skrivit något i stil med att "fan va' tråkigt". Jag kan lova att jag fick skämmas över det! Mina föräldrar, min far tror jag det var i första hand, gjorde det väldigt klart för mig att det inte passade sig att uttrycka sig så. Hur trevligt skulle jag tro att det var för mamma när jag hade skrivit sådär?!! Jag skämdes som en hund och tyckte jag gjort något fruktansvärt dumt, att jag var en bortskämd skitunge. Det var inte rätt att känna så, helt förbjudet faktiskt. Kanske är det den händelsen och upplevelsen som gör sig påmind nu.

Å ena sidan vill jag verkligen göra det här, tycker att det är helt självklart, å andra sidan blir det väldigt mycket ett måste. Känslan gör mig skamsen. Jag älskar min mamma och vill verkligen hjälpa henne, vara till för, stötta. Hon har gjort så oerhört mycket för mig. Det är bara det att orken räcker inte riktigt till. Framförallt är det nog avsaknaden av känslan av eget val. Jag försöker så gott jag kan, men som sagt - ibland räcker inte det bästa man kan. Så är det jag känner nu.

När jag nyss anföll kylen för att göra mig några mackor, kunde jag konstatera att en av bagetterna försvunnit (trots att jag tidigare muntligen försökt "freda" baguetterna), liksom en försvarlig mängd av skagenröran och den lite mer exklusiva skinkan... alltså, det jag skulle använda för morgondagens lunch. Efter konfrontation med sonen i ämnet kom ett litet ifrågasättande: "ska vi äta en baguettjävel till lunch???" Jag inser nu att det är långt ifrån tillräckligt för sonen. Får nog tänka om när det gäller lunchutfordringen av honom. Kan tänkas att hans nyvunna intresse för träning gjort honom än mer hungrig. Visst, det är heeelt okej. Det är bra att han rör sig och att han har aptit!

En stor del av dagen har tillbringats med min mamma i mitt barndomshem. Alltså, vi är i slutspurten av "lämnandet" av hemmet. Nästa vecka ska huset överlämnas till nya ägare. Det är tröttsamt att vara där och plocka, ta beslut om vad som ska skickas till den kommunala sopstationen, vad som ska på auktion och vad som ska sparas. Många är minnena... De är blandade och viktiga. Som avslutning på dagen har jag och mannen besökt ett kulturevenemang som inte riktigt uppfyllde förväntningarna, men som hade en del höjdpunkter. Jag är ändå glad att ha varit med om det.

Sonen och jag åt innan jag och mannen for, dvs vid 17-tiden. Han, som är 14, hade givetvis hunnit bli hungrig igen medan jag var borta. Till min glädje upptäckte jag att hon gjort sig en havregrynsgröt för att stilla hungern. När jag kommenterade det i positiva ordalag fick jag till svar att "jag är inte helt puckad"... Det var absolut inte så jag menade, vilket jag också tror att han förstår. När jag frågade om han visste hur man gjorde (han har gjort det förr, men det var längesedan) sa han att han hade kollat i en kokbok och att det var skiiitenkelt. Jag kan ändå inte låta bli att undra över hur många 14-åriga pojkar som vid hunger skulle göra sig besväret att söka efter receptet på havregrynsgröt i en kokbok. Nåväl, det är i alla fall positivt.

Imorgon fortsätter arbetet i mitt barndomshem. Sonen ska också delta, så det blir väckning vid 9-tiden för honom. Själv får jag gå upp lite tidigare eftersom jag bland annat ska fixa en enkel lunch att ta med. Det blir baguetter med grönsaker, skinka, skagenröra(!) och rödlök. Mums! Måste nog kolla om jag kan ta liiiite skagenröra nu på en macka. Är faktiskt lite sugen på det. 

En helt vanlig dag, egentligen. Tänk vad mycket en helt vanlig dag innehåller.

Glädje över sonens nyvisade intresse och engagemang för att träna fysiskt. Denna del har vilat helt under ett helt år. Igår blev jag varse att han vill träna styrketräning på gymmet. Jag hejade naturligtvis på, så lagomt jag förmådde. Nu har han nyss dragit iväg med ett par kompisar för att träna. Härligt!

Trötthet finns också. Många är anledningarna. Några kända kommer här: Mammas förestående utflyttning från huset. Vi har en del kvar och jag är orolig för hur vi ska kunna bli klara. En annan del är problematiken i den återkommande svårigheten i kontakt mellan sonen och dennes pappa. Det är bara för sorgligt. Som väl är har pappan i grunden ett stort intresse och engagemang för sin son, men ibland blir det för svårt och dikeskörningarna våldsamma. Härom dagen skedde en sådan dikeskörning. Jag kan ana att pappan har samma problematik som vi med professionell hjälp kunnat utröna när det gäller sonen. Två personer med samma problematik i vissa svåra sociala sammanhang blir ibland övermäktiga. Ja, inget är kört, men det tar på krafterna.

... äh, där tog energin slut på något sätt. Jag återgår till diskbaljan och återkommer senare. Ha en skön helg allihopa.

Det var svaret från sonen, på en helt vanlig och relevant fråga (tycker jag). Mitt svar var självklart: "Ja". Då blev det inget mer sagt... för den stunden.

Frigörelseprocessen är i full blom. Naturligtvis är det ett friskhetstecken. Det är bara att tacka, ta emot och glädjas över detta faktum. 

Mamma är jag hela tiden, men jag bor ihop med min 14-åriga son varannan vecka. Under "ensamveckorna" har jag på senare tid till stor del levt en form av samboliv med en 48-årig man. Det känns spännande, skönt, på ett vis annorlunda och på ett annat fullständigt naturligt. Lite märkligt är det förstås att komma hem till lägenheten efter att den under en vecka varit obebodd. Varje gång behöver den  bos in igen, men det är ett ytterst angenämt läge.

Som ni säkert förstår är 48-åringsveckan precis till ända  och förklaringen till sparsamheten i blogginläggsfrekvensen. Helt klart skulle det vara möjligt att blogga även under vuxenveckan, man annat har gått före. Helt övertygat kan jag uttrycka att det inte varit någon som helst uppoffring.

Sonen och jag har precis avslutat kvällsmaten, varefter vi båda uppsökte var sin dator. Han gör sitt och jag gör ett litet besök här innan jag dyker ner i tvätten! Den måste åtminstone sorteras.  Att börja tvätta den här tiden på dygnet är inte lämpligt, eftersom jag har nån slags miljötvättmaskin som tar ca 2 timmar. Läkargrannen under kan ju bli lite upprörd när centrifugen drar igång framåt kl 22 och det vill jag undvika. 

Nej, nu är jag nyfiken på era andras inlägg, så nu blir det besök hos några bloggare.